En olycka kommer sällan ensam...
Idag skulle vi som bekant åka ner till stugan, när vi väl packat in oss i bilen och skulle köra iväg ringde mamma och sa att pappa varit med om en olycka med vespan... De hade varit hemma under dagen för att pappa skulle kunna hälsa på farmor och mamma hade passat på att handla, så mamma hade åkt ner med bilen ett tag innan pappa. Han hade fått möte av en bil som precis väjt för en människa som var ute och gick, kvinnan som körde bilen hade inte uppmärksammat att pappa kom på vespan utan hade hållit ut ordentligt för gångaren. Pappa hade försökt hålla ut på sidan för att inte kollidera med bilen, men hamnade i lösgruset och körde ner i diket. Han hade direkt klagat på smärtor i ryggen ambulansen larmades genast. Vi åkte ner för att frakta bort vespan och vänta tills polisen kom, så mamma skulle kunna åka med pappa upp på akuten. När vi nästan var framme vid olycksplatsen blev vi omkörda av en ambulans med blåljusen på - till vår stora förvåning, för när jag hade pratat med mamma så sa hon att ambulansen just kom... Det visade sig att det hade funnits en ambulans i närheten för en ambulanstransport som inte var så akut, så de hade först åkt ner till pappa för att hjälpa honom tills hans ambulans kom.
Det var tur att vi hann komma ner innan de åkte iväg med pappa, för vi fick ju se med egna ögon att han såg ganska lugn och sansad ut, dessutom kunde han röra armar och ben - vilket kändes mycket bra! Vi fick vänta i evigheter på att polisen skulle komma, SOS-alarm hade tydligen missat att larma polisen, utan bara ambulansen... Tur nog tipsade en av ambulanskillarna oss om att ringa 112 ännu en gång, så kvinnan som kört bilen gjorde det - annars hade vi nog fortfarande stått där och väntat! Poliserna var väldigt trevliga och förhörde sig om vad som hade hänt och lite sånt, men de passade på att skoja lite med barnen och uppmärksammade att Svante lämpligt nog hade sin poliströja. När de var färdiga och kvinnan som kört bilen (och hennes sällskap) kört iväg, tog Niklas vespan och började dra den ner mot Skeppsvik. Den vägrade att starta, så vi tänkte att vi skulle turas om att dra den ner till stugan. När jag och barnen precis skulle kliva in i bilen började polisbilen att backa ut från den "parkeringsplats" där vi stod, men så slog de plötsligt på blåljusen och körde fram mot oss. Ut klev den kvinnliga polisen och frågade om inte Svante ville passa på att se hur det såg ut i en riktig polisbil, eftersom han ju oxå var polis idag! Gissa om det var tre överlyckliga barn som skuttade in och satte sig på passagerarplatsen i polisbilen!!!! Ida fick tom låna tjejens poliskeps, och killen demonstrerade vad de hade för olika grejer i bilen. Svante passade på att fråga var pangaren var, så den fick de oxå se!
När vi kom ner till byn stannade vi på Herrgården och köpte glass och väntade in Niklas, som tur var fick han igång vespan när glasspausen var över! Den hade nog behövt hämta sig en stund efter att ha legat i diket allt för länge...
Pappa har under eftermiddagen röntgats och de har tack och lov inte sett några skador på ryggen! Däremot kan det hända att något revben gått sönder, men det är ju iaf sånt som är mindre allvarligt - fast ikväll när jag pratade med honom ville han inte skratta. Han trodde att han inte skulle kunna skratta på tre veckor... Det blir alltså kanske inte så populärt att förse honom med en massa roliga historier på ett tag! Nåja, huvudsaken är ju att han inte skadat sig allvarligt, han kommer säkert att ha ont och känna sig mörbultad ett bra tag framöver! Nu tycker jag faktiskt att det får vara slut med elände för vår del!!!!!
Dagen började helt stillsamt (lite lögn, men med tanke på det som hände sen var det rena barnleken) med att vi snaggade Joel lite, men sparade en tuppkam.
När vi väl kom ner till stugan för att lämna vespan + packa upp mammas matvaror, som fortfarande låg i en kylbag (tur att hon hade en sån iaf!) väntade en otrolig blomsterprakt!
En humla och en myra samsas om samma blomma....
Ida som hade lyckats spilla glass på foten tyckte att det kändes iskallt i vattnet...
...men nästa sekund såg det ut så här!!!
Det var tur att vi hann komma ner innan de åkte iväg med pappa, för vi fick ju se med egna ögon att han såg ganska lugn och sansad ut, dessutom kunde han röra armar och ben - vilket kändes mycket bra! Vi fick vänta i evigheter på att polisen skulle komma, SOS-alarm hade tydligen missat att larma polisen, utan bara ambulansen... Tur nog tipsade en av ambulanskillarna oss om att ringa 112 ännu en gång, så kvinnan som kört bilen gjorde det - annars hade vi nog fortfarande stått där och väntat! Poliserna var väldigt trevliga och förhörde sig om vad som hade hänt och lite sånt, men de passade på att skoja lite med barnen och uppmärksammade att Svante lämpligt nog hade sin poliströja. När de var färdiga och kvinnan som kört bilen (och hennes sällskap) kört iväg, tog Niklas vespan och började dra den ner mot Skeppsvik. Den vägrade att starta, så vi tänkte att vi skulle turas om att dra den ner till stugan. När jag och barnen precis skulle kliva in i bilen började polisbilen att backa ut från den "parkeringsplats" där vi stod, men så slog de plötsligt på blåljusen och körde fram mot oss. Ut klev den kvinnliga polisen och frågade om inte Svante ville passa på att se hur det såg ut i en riktig polisbil, eftersom han ju oxå var polis idag! Gissa om det var tre överlyckliga barn som skuttade in och satte sig på passagerarplatsen i polisbilen!!!! Ida fick tom låna tjejens poliskeps, och killen demonstrerade vad de hade för olika grejer i bilen. Svante passade på att fråga var pangaren var, så den fick de oxå se!
När vi kom ner till byn stannade vi på Herrgården och köpte glass och väntade in Niklas, som tur var fick han igång vespan när glasspausen var över! Den hade nog behövt hämta sig en stund efter att ha legat i diket allt för länge...
Pappa har under eftermiddagen röntgats och de har tack och lov inte sett några skador på ryggen! Däremot kan det hända att något revben gått sönder, men det är ju iaf sånt som är mindre allvarligt - fast ikväll när jag pratade med honom ville han inte skratta. Han trodde att han inte skulle kunna skratta på tre veckor... Det blir alltså kanske inte så populärt att förse honom med en massa roliga historier på ett tag! Nåja, huvudsaken är ju att han inte skadat sig allvarligt, han kommer säkert att ha ont och känna sig mörbultad ett bra tag framöver! Nu tycker jag faktiskt att det får vara slut med elände för vår del!!!!!
Dagen började helt stillsamt (lite lögn, men med tanke på det som hände sen var det rena barnleken) med att vi snaggade Joel lite, men sparade en tuppkam.
När vi väl kom ner till stugan för att lämna vespan + packa upp mammas matvaror, som fortfarande låg i en kylbag (tur att hon hade en sån iaf!) väntade en otrolig blomsterprakt!
En humla och en myra samsas om samma blomma....
Ida som hade lyckats spilla glass på foten tyckte att det kändes iskallt i vattnet...
...men nästa sekund såg det ut så här!!!
Kommentarer
Postat av: Gunilla
Usch vilken otur ni har haft på slutet! Hoppas att det ordnar upp sig både för din farmor och din pappa.
Lite tur i oturen ändå att polisen tänkte på att fråga barnen, förstår att dom var väldigt ivriga att få sätta sig och kolla. Att dom kunde gå, själv skulle jag nog ha velat springa. Ja, om jag var i deras ålder alltså! ;)
Trackback
