Blomstra i ett nötskal

Igår kväll var jag på knäskyddskurs, inför fotbollen. Det var en läkarstudent som först föreläste om hur vanligt det är med knäskador, hur de uppkommer och vad som händer när skadan redan är skedd. Vi fick lära oss att det är (alltför) vanligt att speciellt tjejer får svåra knäskador som kan livslånga problem. Om man har 20 spelare i ett lag och följer dem fem år så kommer i genomsnitt en tjej i laget att få en sån komplicerad skada! Men fick man barnen att träna rätt kunde man istället "rädda" ett barn från en sån skada.
Efter föreläsningen fick vi lära oss olika övningar genom att först titta på en DVD och sen visade även Erik hur man skulle göra, för han tyckte inte att filmen var helt korrekt. Slutligen fick vi prova att göra övningarna i par. En gjorde övningen medan den andre tittade på och gav feedback. Det var JÄTTESVÅRT!  Både att göra övningarna korrekt och faktiskt att titta på oxå. Det var bra att Erik gick runt och tittade han oxå och sa vad vi gjorde som var rätt och fel. En riktig kanonkväll, tycker jag! Det kändes lite svårt för många av tränarna att förstå hur man ska kunna få barnen att verkligen göra övningarna rätt, när tom vi vuxna hade svårt för det... Och det kan jag skriva under på, tänk om man lär ut fel!


Såna här skador är förstås svåra att skydda sig ifrån, men å andra sidan är de mindre vanliga än "vridvåld" när man alltså skadar sig själv för att man kanske är trött och vrider benet fel medan foten fastnar i backen...

Själv tycker jag att det var jättebra att få gå en sån här kurs innan vi ens har börjat träna våra småtjejer, de kommer ju att kunna få in övningarna på ett naturligt vis utan att de ska introduceras på något speciellt sätt. Det fanns nämligen några som trodde att det skulle bli svårt att få barnen motiverade att göra övningarna, fast det tror jag kanske kan vara tränarnas problem mer än barnens. Om de nu tror att det inte skulle kunna gå att säga till barnen att man ska göra övningarna för att förebygga skador får man väl hitta på något annat att säga...?

Erik berättade iaf om ett projekt där man tränat liknande övningar och de hade fått ett tydligt positivt resultat, så det känns väldigt motiverat att göra så gott man kan i att få barnen att träna rätt. Han påpekade oxå hur viktigt det är att man inte säger tider när man ska utföra olika övningar, det är jätteviktigt att man lyssnar på kroppen och tränar RÄTT. Istället för att göra övningarna på fel sätt, kanske ta för stora steg, för djupa knäböj eller helt enkelt för snabba rörelser ska man stoppa innan man "tappar". Man kan då vila en liten stund och sen göra övningen en gång till. Så säger någon att man ska göra plankan i 1½ minut kanske man bara orkar 30 sekunder så vilar man 30 och orkar 30 igen. Tänk att man aldrig hört detta förut? På träningspass blir man ju hela tiden uppmanad att håååålla eller kniiiipa, men det ska man alltså INTE - lyssna på kroppen. För att veta när man "tappar" är det bra att vara två som tittar på varandra, även om jag och min träningskompis igår hade ganska svårt att se även tappen. ;0)

Idag skulle Joel ha sin första utomhusträning och dagen till ära skulle hela familjen följa med upp till fotbollsplan för att titta på. Ida var laddad eftersom hon snart själv ska få börja och Svante var som vanligt sugen på att vara med när det händer nåt, men döm om vår förvåning när Joel kom hemcyklande redan innan vi hade hunnit traska iväg. Träningen blev inställ pga askmolnet från Island!!! Snacka om snopet, det var en skara besvikna barn som fick gå in och titta på Bolibompa istället.