Upp och ner

Igår var som sagt Sara med familj här och hälsade på. Det var mycket trevligt, jag tyckte iofs att jag kanske inte hann träffa dem så överdrivet länge, jag jobbade ju och kom inte hem förrän strax före fem. Eftersom Anders skulle återvända till Singapore idag, ville de naturligtvis inte stanna allt för länge. De hade däremot kommit redan vid 14-tiden, så barnen hann iaf träffas och leka. De var så glada och nöjda ända tills det var dags för Karl och Elsa att åka, då fick vi genast en skymt av Svantes 4-års humör! Vi får väl hoppas att de inte hann bli allt för avskräckta så de inte vill träffas oss mer under veckan som Sara och barnen stannar kvar här i Sverige...

Idag fick jag hälsa på farmor på stroke-enheten (pappa och min faster har varit kloka och har bestämt att vi får turas om att hälsa på) och idag var det alltså min tur. Jag åkte dit med blandade förväntningar, å ena sidan väntade jag att hon bara skulle ligga i en säng och knappt kunna röra sig å andra sidan trodde jag ändå inte att det skulle vara såååå farligt. Jag hade ju blivit förvarnad om att hon hade väldigt svårt att kommunicera - men det hade nog inte gått riktigt fram hos mej.... När jag kom blev hon jätteglad och satte sig upp i sängen och det riktigt strålade om henne, hon sa "Men... men... men.." flera gånger. Jag frågade om hon kände igen mej (trots att det faktiskt märktes tydligt) och, jag det gjorde hon minsann! Hon såg så pass pigg och alert ut att jag på något sätt blev helt ställd när jag förstod riktigt hur svårt det var för henne att göra sig förstådd!! Vissa saker förstod jag riktigt bra "det är....."  var tex inte något större problem för henne att säga, men att få en fortsättning på det var tydligen jättesvårt. Men när man vet ungefär hur hon brukar uttrycka sig och vilka ord hon brukar använda gick det att höra (eller iaf gissa sig till) vad hon sa. Dessutom är jag ju ganska van att lista ut vad otydliga barn säger, så det kanske var till min fördel...

Det var roligt att se att hon var ganska pigg och alert (med tanke på omständigheterna), hon hade fortfarande samma humor och skrattade mycket när man skojade med henne. Flera gånger satte hon sig upp och skulle nog springa iväg för att hämta olika saker, tur att det fanns "galler" på sängen! Hon kan inte gå på höger ben, men risken är väl att hon skulle kunna trilla ur sängen med hennes tjurskallighet!  Hon hade nära mellan känslorna och stundvis vart hon ledsen och nere, vilket ju inte alls är konstigt - hon har alltid fasat för att inte kunna sköta sig själv och hon känner sig säkert frustrerad över att inte kunna varken röra sig som hon vill och kanske framför allt inte ens kan uttrycka sig som hon vill. Det måste faktiskt vara enormt frustrerande att inte kunna få fram det man vill säga! Tydligen var hon iaf mycket bättre idag än vad hon var igår och pappa sa att hon kunde säga många fler ord idag, så förhoppningsvis håller svullnaden hon har på vänster sida i hjärnan på att lägga sig. Det är visst så att om man är högerhänt så har man "talet" i vänstra sidan av hjärnan och eftersom hon hade blödningen där är det alltså höger sida av kroppen + talet som är påverkat. Går svullnaden ner förbättras förhoppningsvis både rörligheten och talet.

Vad som däremot krossade mitt hjärta totalt var när jag skulle åka hem, hon såg så trött ut och höll nästan på att somna och jag tänkte att det skulle vara bra för henne att kanske hinna sova en stund innan lunchen... Men hon blev sååååå ledsen och sa "nej, nej..." flera gånger och hon ville knappt släppa min hand... Och ändå gick jag!!!! Hur dum får man vara???!!! Jag borde väl stannat, vad hade det spelat för roll om hon somnat? Hon hade säkert somnat gott om jag och pappa fortsatt att småprata i bakgrunden... Jag måste vara för van vid hur man gör när barnen blir ledsna när man lämnar dem på dagis - snabbt iväg så att det går över fort... Skillnaden är väl att när man lämnar ledsna barn på dagis VET man att de två sekunder senare är glada och leker med sina kompisar som ingenting har hänt. Men att lämna en ledsen farmor i en sal på lasarettet... nä, det är stor skillnad, hur roligt har man där egentligen? Huuuu, vad jag grämt mej över detta idag! Själv höll jag på att gråta ögonen ur mej när jag gick därifrån - nästa gång stannar jag tills hon själv vill att jag går, eller hon somnar...

På eftermiddagen kom äntligen solen och lite värme igen! Naturligtvis var jag snabb på att duka för middagen ute på altanen, trots stora protester från både Ida och Nicke - de som hatar insekter mest! Det var bara ogjort att de inte tog med sina tallrikar och flyttade in... Det var faktiskt ovanligt många flugor och några bromsar som störde middagsron, men till sist det gick bra så vi kunde tom sitta ute och spela lite spel efter maten - trevligt!

Imorgon bär det av ut till stugan, det blir roligt att få höra lite fler tågluffarhistorier från mamma. Hon och Moa har haft det så bra på sin tågluff och Berlin var tydligen mycket väl värt ett besök...!  

En lite udda grej vi gjorde idag var att rensa bland alla nycklar! Var tusan går alla märkliga nycklar egentligen...?

Kanske du anar ett litet diskret protokoll där mitt på bordet...? Vi gjorde "Poängjakten" i lokaltidningen idag, olika frågor där man får färre och färre poäng beroende på hur många tips man måste läsa innan man kan svaret (du fattar vad jag menar, va?) - jag vann (såklart)!!!

Efter middagen spelade vi Geni, gissa vem som vann båda gångerna vi spelade....? (det är inte lätt att vara ödmjuk när man är B Ä S T !!!) *fnissar hysteriskt*


När barnen lagt sig har vi som vanligt suttit framför varsin laptop med tv:n i bakgrunden OCH Nicke har såklart S-holms polisradio i öronen....!!!!!! Normalt???

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0